Miriams nya kök

Mest nöjd är hon kanske med skivan. Inte sitt senaste album men bänkskivan i köket, en djärvt och vilt ådrad marmor, Calacatta Viola, med stänk av purpur, väldigt mycket Miriam Bryant den också. Nästan som ett konstverk, säger hon. Ungefär så, ett naturens eller geologins eget måleri. Landskap och gestalter, rena sagomotiv, träder ut ur stenen.

Miriam är själaglad över sitt nya kök från Kvänum. Att inreda det har varit en fantastisk resa, ett äventyr. Jag fick träffa Kvänums designer Per Fernholm i butiken på Sibyllegatan och har sedan bollat idéer med honom, berättar hon. När Miriam spejsat ut, har Per hållit igen. Han är noggrann och seriös, säger hon, och driver konsekvent sin linje. Jag har fått ge mig ibland, och det är jag ju inte van vid. Men det har varit väldigt lärorikt. Och det blev så fint.

I hennes gamla uttjänta kök stod en soffa som hängt med ett tag. Den såg ut som en lådbil, skrattar Miriam. Och den behövde jag ju inte prompt, kom jag underfund med. Och så fick vi undan den gamla vasken. Den var lite för framträdande. Nu är allt integrerat – vask, spis och förvaring – i ett praktiskt och sparsmakat bänkparti med marmorn som flamboyant inramning. Per har haft kloka synpunkter på funktion samtidigt som han är estet ut i fingerspetsarna, säger Miriam.

Miriam Melanie Bryant växte upp i Utby bortom Bellevue i östra Göteborg med engelsk far och finsk mor med rötter i Karelen. Miljön var kosmopolitisk. Hon talar tre språk flytande. Efter Finska skolan gick Miriam musikklass i Brunnsbo på Hisingen med körsång på schemat och senare estetisk linje på gymnasiet Mimers hus i Kungälv med musikalteater som huvudämne. Tidigt i karriären körade Miriam bakom Kent men det var solist hon skulle bli. Så det sjöng om det. Som artist och låtskrivare radade hon upp ett antal hits. 2015 deltog hon i Så mycket bättre med bland andra Sven-Bertil Taube. Det blev succé och ett stort genombrott hos en bredare publik.

En underbart tyken slinga i neon lyser upp hennes kök. PS Jag hatar dig, lyder skriften på väggen, titeln på hennes senaste album. Jag vill omge mig med ting som är personliga, berättar Miriam, saker som säger något om mig. Neonbelysningen representerar mig. Den är ett slags signatur. Om jag någon gång tappar bort mig, vilket är lätt hänt i min bransch, så vill jag att det ska finnas ledtrådar här hemma som påminner mig.

Hemma är numera Rörstrand, det sydvästra hörnet av Vasastan i Stockholm några stenkast från Sankt Eriksplan. En tvåa, nästan en trea, påpekar hon, med terrassen i grönskan på gården, ett ljuvligt uterum mitt i stan.

Tavlor – oljor, akvareller, grafik, folie – står uppställda utmed väggarna. Hon har precis påbörjat något slags konstresa, säger hon. Jag håller på att lära mig. Det är spännande. Konst gör livet så mycket rikare. Inte bara måleri. Jag gillar keramik och skulptur också. Och, som väl har framgått, häftig belysning och snygg armatur.

Samma sak med kokkonsten. Miriam gillar att laga mat, är nyfiken och vill lära sig mer. Nu har det inte blivit av eftersom hon renoverat, och kanske inte så mycket dessförinnan heller. Men när jag har fått det så här fint vill jag ju vara hemma mer, säger hon, och jag tycker om att samla mina vänner kring matbordet. Så det blir inte så mycket uteliv.

Fast just i sommar har det inte blivit mycket hemmaliv heller. Hon har bland annat gjort en bejublad och kritikerrosad turné tillsammans med Veronica Maggio, par i popdrottningar. Fast snart är det dags att kura skymning sköna höstkvällar hemma i nya köket.

Miriam valde Steneby i vår Modern Classic-serie, handmålat i kulören Cumulus, och invärtes, så känns det nästan, inuti skåpen, en anslående rosa färgton, är man popdrottning så är man. Knoppen är genomgående Vide i krom. Vitvaror är Gaggenau. Stege är antikbehandlad ek från vårt finsnickeri, lika dekorativ som praktisk.

Hennes hem är en medveten mix av modernt och klassiskt. Hon blandar gärna lyx och flärd med en avskalad, tidlös, enkel, nästan spartansk stil. Jag gillar skarpa kontraster och starka uttryck, och jag vill att det ska synas och kännas här hemma. Una casa come me, ett hus som jag, lär den italienske författaren Curzio Malarparte ha sagt om sin villa på Capri. Något liknande kan Miriam säga om sin våning i Vasastan.