Gastronomi och fotografi

Vittrade murar i uråldrig sten, ler och långhalm, bränt tegel och klassiskt korsvirke med tak i vass och skiffer vittnar om en lång och vindlande historia. Välkommen till Kyritz med sina blott tiotusen invånare och stadsprivilegier från högmedeltiden, då omtalad som Choriz, tio mil nordväst om Berlin, närmare bestämt i förbundsstaten Brandenburg, gammalt preussiskt hjärtland med Kaiser och Järnkansler, från 1952 till 1990 en del av Bezirk Potsdam i Östtyskland och idag en liten rofylld idyll i det återförenade Tyskland.

En gång i tiden kallades denna Hansastad i inlandet skämtsamt Kyritz an der Knatter. Vatten från floden Jäglitz leddes om i en strid ström genom staden där skvaltkvarnarna stod tätt på brinkarna och malde spannmål till mjöl så det knattrade om det. Nu är det tyst och strömfåran torrlagd. Vid torget i centrum står det stiliga stadshuset. Med sitt krenelerade torn påminner byggnaden om ett litet ståndaktigt och ståndsmässig italienskt palazzo från renässansen. Ute på torget växer Fredseken, planterad av invånarna till åminnelse av Napoleons nesliga nederlag 1814 och förvisning till Elba. Lilla Kyritz hade då genomlevt åtta år av undantagstillstånd och fransk belägring.

Genom det spröda, nyutsprungna lövverket i oscillerande grönt skymtar St. Marienkirche med anor från 1100-talet i romansk och tidig gotisk stil. Delar av katedralen har genom sekler brunnit ned och byggts upp på nytt. Mittemot, i en trolsk Jugendborg tvärs över torget, driver matstylisten och modedesignern Nora Eisermann och fotografen Laura Muthesius ett exklusivt semesterhem, St. Oak Apartments. Här lever de fritt ut sin passion för kokkonst och inredning.

Lauras pappa äger patricierhuset vid torget. Hon växte upp i en liten by utanför stan och flyttade som ung hemifrån för att studera fotografi i Berlin. Det var där hon träffade Nora. De har fortfarande en liten våning kvar, en pied-á-terre, man lämnar inte helt Berlin, och man glömmer aldrig, eller som Hildegard Knef sjöng, och före henne Marlene Dietrich, ’Ich hab’ noch einen Koffer in Berlin’. De är där någon gång i veckan för att proviantera eller bara andas Berliner Luft.

Mise-en-place och mise-en-scène fyller deras dagar, gastronomi och fotografi. Det hela började med den kreativa bloggen ’Our Food Stories’ där de i ord och bild iscensätter ljuvligt frestande måltider på exotiska platser jorden runt. Uppföljare som ‘Dinner Stories’ och ‘Designtales’ har befäst deras kultstatus. Nyligen släppte de en bok. Det får en att tänka på ett annat celebert par; är de rent av vår tids Gertrude Stein och Alice B. Toklas? Kanske inte ändå. Ingen är någon annan. Man är den man är. Det är vad det är. ’Ros är en ros är en ros är en ros’, skrev Stein.

Sedan några år har Nora och Laura förverkligat en länge närd dröm och dukar nu sitt dignande bord i levande livet. St. Oak erbjuder sina gäster en kulinarisk och estetisk upplevelse utöver det vanliga, himmelska måltider i fantasieggande miljöer, om sommaren gärna på den lilla lummiga bakgården, i hägnet av en vänlig grönskas rika dräkt, som psalmisten skaldade, med kulörta lyktor och stammad hortensia i krukor av terrakotta, men ärligt talat nästan varsomhelst, på begäran dukar de det mesta, från ett bord för två i chambre separé till långbord på gator och torg i stan eller en lund på landet.

Hälsa och hållbarhet ligger dem varmt om hjärtat. Glutenfritt är det som gäller. Lauras allergi är på sätt och vis upprinnelsen till deras gemensamma rörelse. Hon fick tidigt diagnosen celiaki, överkänslighet mot proteinet gluten i spannmål som råg, korn och vete. Att gå på konditori och alltid behöva motstå frestelsen var en plåga. Jag som är så förtjust i tårta, säger Laura. Det här är inte så länge sedan. Men utbudet av glutenfria produkter var fortfarande starkt begränsat.

Nora undrade om inte Laura på egen hand försökt laga eller baka något glutenfritt. Nej, bekände Laura. Som relativt erfaren kock antog Nora själv utmaningen. Jag glömmer det aldrig, säger Laura, först prövade hon lite trevande ett recept på pannkaka, jag älskade Noras pannkakor och började lite på måfå följa henne med kameran i köket. Nora experimenterade, testade och vidgade efter hand sitt register; innan de visste om det, var de igång med ett projekt.

Snart nog hade Nora komponerat en riklig och lukullisk meny från Früstück till Abendbrot, och dessemellan lunch och middag från entré till dessert, samt, till Lauras oförställda förtjusning, samlat på sig ett fasligt läckert tårtarkiv, allt dokumenterat i bild. Att komma på recept, laga nya rätter, duka upp och fotografiskt gestalta måltiden har blivit ett ständigt pågående arbete. Det som började med en gest av ömhet och omsorg blev en ömsesidig strävan och småningom ett sätt att leva och verka.

2014 for Nora och Laura till Köpenhamn för att leta rekvisita till ’Our Food Stories’ och råkade av en händelse springa på designstudion Framas butik. I fönstret skyltade studion med sin på en gång strama och lekfulla keramik. Butiken var stängd men de kom tillbaka nästa dag, något de aldrig ångrat. De blev vänner med Frama, för livet känns det som, ett slags allierade.

När vårt nya kök lanserades, hade de redan bestämt sig. Nu är det på plats i St. Oak, deras nya FRAMA Modules by Kvänum. Laura och Nora omfamnade från första början Framas estetik, råa ytor, ärrade, rivna, fläckade och flagade, murar som talar, väggar som vittnar om skönheten i det bräckliga, tillfälliga och oavslutade, här i underfundig kontrast till snickeriernas sagolika finish, den fanerade, släta luckan i moduler på fötter, en modest inredning som tycks smyga genom rummet och längs väggarna, allt i namn av enkelhet.

Mer möblemang än fast inredning, säger Laura om köket, hon föll genast för det, och Nora blev golvad av fondväggens varmt grå och beige toner, så lugnande, säger hon, och snickeriernas Ginger gör bägge lika glada, och de smidiga lådorna, säger Laura, med handtag i trä som ett litet tunt löv mellan tummen och pekfingret, ett under, och de öppna skåpen, säger Nora, en välsignelse, och så där skulle de kunna hålla på i evighet, amen. Vi avgudar det, säger de.